Allt började igår vid lunch, jag skulle lägga AJ för att sedan hinna fixa allt som ska fixas medan de sover. Men dom ville inte. Julian somnade efter ca 90 minuter och August vägrade ända tills jag gav upp 150 minuter senare.
Sen fortsate dagen med en galet trött morsa och två griniga ungar.
Efter middagen skulle D på en föreläsning på pilgatan så jag skulle ta nattingen och la dom strax innan 19. Samma visa igen, bara gråt, panik och armarna uppåt sträck.
Julian somnade efter en halvtime men August var så ledsen och det märktes att nåt inte var bra. Men tillslut stängdes dom, de gråtfyllda ögonen.
Vid 22-tiden vaknade han och kunde/ville inte somna om, han verkade rädd. När han sedan ville sova mellan mig och David låg han krampaktigt och höll om mig hårt, släppte inte för en sekund, så nära så nära att jag kände hjärtat där inne. Han var orolig hela natten och vaknade till mest hela tiden.
Det blir en svår balansgång när det kommer till sömn, man slits mellan att vilja göra allt för sin unge medan jag själv tycker så synd om mig själv för att jag inte får sova.
Ja dessa nätter, jag säger då det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag läste en grej i en bok om barn för en tid sedan. Ett stycke om sömn gjorde ett särskilt intryck på mig. Just det här med sömn, att man som förälder vill att ens barn ska sova si och så många gånger om dagen helst så länge men att om det blir fel en dag så kanske det blir jobbigt på kortsikt (läs trött och grinig unge) men om man tänker på lång sikt så kanske det inte gör så mycket om de hoppar över en tupplur eller om de sover lite senare på dagen. Det kan vara en tröst i sig!
Skicka en kommentar