Jag kan inte hantera tröst. Jag kan inte hantera tröstande ord. Jag kan inte ta emot kramar som vill trösta. När jag är mitt upp i det som andra vill trösta vill jag helst stänga in mig själv i ett rum, jag vill helst av allt fly från mig själv med eftersom jag vet att det är omöjligt kan jag inte göra annat än att helt enkelt stänga av. Stänga ute allt annat, eller snarare alla andra.
Det den egenskap hos mig själv som jag avskyr mest. För det bli så jävla ensamt.
Idag har jag varit en hemsk mamma, och en ännu värre wife-to-be. Jag är för trött helt enkelt. Jag är efter med allt, jag är efter med att ringa upp missane samtal, på att svara på mail, jag är efter med bloggande, bröllopsplanering, städ, fix osv. Det skapar kaos, och jag går under av kaos.
Stress, bagage, döden och trötthet, det mina vänner, det är fan pesten himself.