Förra natten drömde jag att någon älskade mig.

Jag minns en tanke från lördagsnatten, att egentligen spelar det ingen roll om man har världens finaste blå rosetter på sina skor, ingen bryr sig egentligen. Den tanken har sedan etsat sig fast som ett dåligt mantra.

Jag tror också att allt hör samman, den dåliga sömnen är givetvis den största boven. I natt vaknade mitt ena barn klockan 04.00 och jag med honom.

Nu är det solsken ute och jag skulle behöva dränka mig i D-vitamin men jag är fast här inne med mina älskade ungar. Jag ger den här klumpen i magen februari ut, sen får den ge sig.