söndag 14 februari 2010

En så kallad parantes.

Jag är en ganska hårdhudad person, känslig? javisst, men jag kan konsten att stänga av, trycka undan, gömma undan och vara bestämd med vad som ska kännas. Vilka känslor som ska få ta över, ja ni fattar.

Men natten på söndag, sådär vid 02.00 tiden bröt mitt hjärta ihop, jag kände hemlängtan, en känsla som bara malde sönder allt där inne, dunkade och dunkade så jag knappt kunde stå upp. Jag saknade min man och min barn så mycket, gud vilken känsla.

Jag förstörde nog helheten av en annars så himla fin kväll, men jag misstänker att dom förstår. För dom är trots allt några av dom bästa.

Nu är jag hemma och jag har en kokhet Julian i vår säng som drömmer mardrömmar av febern och jag är så glad at jag är här. Det här med barn alltså, det är grejen.

Det och dans.

5 kommentarer:

Alexandra Reichler sa...

Åååå. Jag har ju inte varit ifrån mitt barn än, inte mer än två biobesök och en middag vid olika tillfällen, men jag kommer nog bryta ihop av saknad. Fy hemska tanke.

Petra sa...

Där levererade du sanningens ord: Det här med barn och dans.

gotteochvi♥ sa...

verkligen!

Teres sa...

Alexandra. Jag måste understryka att ja faktiskt inte brukar ha några problem med att vara borta från dom, jag tror att man behöver det och då klarar jag det. men mina är ju också äldre än ditt barn.

Petra: Yes, barn och dans = livet

Jenny sa...

Jag älskar din blogg. Fan vad bra du skriver, det är en njutning att läsa. Och jag känner igen mig. Barn är the shit!