Det där med att våga. När tar man steget?
Skrev just ett lång inlägg om jobb men det kändes fel och banalt så jag tog bort allt. Men frågan kvarstår, kan man lämna nåt stabilt för nåt osäkert?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Allt som är jag.
Tidsfördriv
-
-
-
Fastest Summer Ever1 år sedan
-
Här hittar ni inte mig1 år sedan
-
-
-
-
-
NU BLIR DET DIGERDÖD10 år sedan
-
-
-
-
-
-
-
Ny tid, ny strid13 år sedan
-
-
Pop on by13 år sedan
-
fly, flyt, flytt14 år sedan
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
Follow this blog with bloglovin
7 kommentarer:
Jag har gjort det en gång och ska göra det till sommaren igen. Det gick bra förra gången. Man kan inte förutse hur bara.
Ja, det kan man, och det ska man! Vill du, kan du. Jag gjorde det, det var jobbigt ett tag när allt var i kaos men hej vad bra det blir. Tro på dig själv, för du klarar av det. kram o lycka till med vad du än bestämmer dig för!
Ja det kan man! Det går jättebra. Man kanske kommer va rädd och vackla till en början men med tiden så kommer man förstå att man aldrig kommer ångra sitt beslut. Man måste våga lite för att vinna, det är en bra mening att tänka på tycker jag :)
Det ska man - alltid.
O ja! Man nästan bör det i din ålder. Förstår att man lätt tänker på barnen och försörjningsbördan och så där, och de dåliga tiderna. Men grejen är att det alltid kommer att finnas skäl till att tycka att det "just nu" är fel timing.
Det vore annorlunda om du hade ett stabilt jobb som NÄSTAN är det du vill ha, men på något sätt får jag intrycket att du ändå inte kan tänka dig att jobba kvar där du är nu tills du går i pension...
När tar man steget? När man pallar. När magkänslan säger en att det är stegdags även om man är skiträdd. Det kanske är nu, det kanske inte är nu, det vet bara du.
Jag känner ju inte dig, men du ger ett väldigt driftigt intryck på bloggen, så jag har så svårt att tänka mig att du inte skulle ro i land det nya osäkra även om det inte gick som på räls och även om det blev besvikelser och stenar på vägen - om det är saker du brinner för...
Klyschigt men, man måste våga för att vinna, släppa bryggan för att segla.
Tror på dig! Kram!
Ojoj... det är ju sååå svårt när man har småbarn. Men jag är där nu. Blev visserligen varslad, men jag ville inte vara kvar. Just nu försöker jag hanka mig fram på att frilansa... har fått några få napp, men inga pengar än. Jag är skiträdd varje dag och gråter en skvätt vissa mornar efter sonen lämnats på dagis. Men jag är myyycket lyckligare nu än jag var på kontoret. Nu får jag använda mig av min kreativitet. Och det kan man behöva.
Skicka en kommentar