Jag och min syster var hos min bror för ett par dagar sedan för att se hans nya lägenhet. Min bror lämnade dock lägenheten eftersom han skulle till några tjejer, skitunge. Men det var hur som helst trevligt för kvar var hans pappa och hans pappas sambo Rosan.
Vi började prata om hur det var när jag bodde hemma hos mamma, innan jag flyttade ihop med S där vid 16-års ålder.
Han påminde mig om hur jag alltid gick och frös, var lite inåt och omgav mig med svart och lila.
I dag när jag skulle leta fram lite gamla bilder hittade jag min dagbok från just den tiden, och herrejisses vilken tonåring jag var. Den alternativa tonåringen. Men det är jobbigt att läsa om hur dåligt man mådde och vilka krav man hade på sig själv. Sida efter sida med vikt och mått på kroppen. Dessutom skrev jag upp exakt vad jag åt. En vecka bestod mån-ons av 1 äpple och 1 macka per dag, uppskuren i små bitar för att fördela under dagen. Sen svull på torsdagen som följdes av så lite mat som möjligt för att vara smal och snygg till helgen. SÅ jävla galet.
7 kommentarer:
Åh det är så sorgligt. Mina dagböcker är likadana och jag vill så gärna åka tillbaka i tiden som den kloka(re) kvinna jag är nu och peppa mig själv på 15åring.
Vad jag känner igen mig! Det är som att se mig på den där bilden och även texten stämmer ganska bra. Jag var periodare, åt rätt mycket, men åt inget i perioder när jag mådde dåligt. Galet! Längtar inte tillbaka!
Ah, så himla ledsen man blir av sånt. Jag skulle såå inte vilja vara i min systers kläder just nu. 16, snart 16. Urs!
Kul att läsa lite av dig nu iaf, efter typ en vecka av internettorka. Puss
Det värsta var att man tyckte att det var romantiskt, hela självspäkeriet och olyckan...
Det är mycket av ordet man i den här texten och i kommentarerna. Jag antar att det är för att det är ett känsligt ämne som "man" vill ställa sig utanför. Fast du talar om dina egna erfarenheter och då tycker jag att det är viktigt att skriva och säga jag.
Annars blir det som att det är allmängiltigt, när det egentigen är ens egna högst personliga erfarenheter det gäller.
Men jag vill avsluta med att säga att jag tycker om hur mycket känslor som kommer fram i din blogg. Det är modigt att skriva en text om sina ätstörningar eller hur svårt det kan vara som nybliven mamma. Men samtidigt se hur ditt liv inte enbart är det negativa utan en massa positivt. Din blogg är som livet. En blanding av sött och salt.
Sorgliga minnen, men jag minns dig som en jävligt schysst och cool tjej! något av en "tuff doldis" borta på umedalen!
Jonas: Hej! du det känns sjukt fint att få höra, ni haga-människor utgjorde det bästa av min ungdom. Det var en fin tid trots allt.
Skicka en kommentar