Jag vet att när dom föddes bestämd vi att vi skulle så gott det går ha dom i sina spjälsängar, dels för att dom skulle ha en egen trygg plats och dels för att vi skulle kunna behålla vår närhet.
Detta gick väldigt bra, dom har sovit i sina sängar i stort sätt varje natt sen dom föddes, dom sover inte heller vidare bra när vi vid de få tillfällen det behövs sovit i vår säng.
Men i natt var vi så less på att vara vakna, så vi gav upp och tog dom till oss. David och julian somnade, men jag sov inte en blund mellan 04.00 - 06.30.
Så när jag låg där vaken och smått irriterad började jag tänka på ett eget rum, ett alldeles eget, ljudisolerat rum.
Sen tänkte jag på att jag borde tänka mer på att mina barn mår dåligt, än på mig själv.
1 kommentar:
Fast man måste faktiskt få ta hand om sig själv också. Och, få vara liten och bli omhändertagen fast man är mamma...Och även få längta efter saker som är utanför den rollen.
Jag tror på Teres, du är stark.
Skicka en kommentar