När sorgen kommer i kapp.

För en tid sen gick en väldigt kär person bort, det har varit så svårt för mig att sörja henne då ingenting har känns verkligt som har med hennes bortgång att göra. Jag har inte heller vågat känt efter då jag är så rädd för sorgen.
Hon var min bästa förebild.

Förra veckan frågade hennes man mig om jag skulle vilja ta vara på en del kläder som hon har haft och jag blev så rörd och tacksam, så igår var jag, David, August och julian på udden och hälsade på Sven och där började mitt sorgearbete.

När jag började gå igenom hennes kläder mindes jag henne så tydligt och det var så fint. När jag luktade på en av hennes tröjor kom tårarna för jag minns doften av henne. Det var bra tårar som behövdes, det var bra att få vara där inne med hennes kläder själv, bara jag och Karin.

Jag är där nu, äntligen tillåter jag mig att sakna och känna sorg över allt det här, men jag klarar av det, jag gör verkligen det.