lördag 20 september 2008

När jag som mamma känner mig sämst.

Jag har drabbats av sömnångest, och då inte min egen. A&J sover bra, de sover mellan 19.00 och 06.30 ungefär så det är ingen fara där, men jag får en klump i magen varje gång jag hör någon av dom gråta när det handlar om sömn. En av dom har rätt ofta svårt att somna in och jag klarar inte av att ta hand om det, david får göra nästa allt som har med deras in somnande att göra. Jag blir kall i hela kroppen och stirrar blint in i väggen när gråten kommer och han inte somnar. Han somnar ju alltid tillslut men vägen dit är jobbig, både för honom och mig.

3 kommentarer:

Tant Brun sa...

Jag kan inte säga mycket mer än att jag förstår dig. Och känner igen mig själv. Så ensam om detta är du sannerligen inte ...

Anonym sa...

Ibland är det bättre att papporna tar det det där med insomnandet. Av någon anledning har de mer tålamod o barnet somnar fortare
.
Det brukar vara en jobbig period men jag lovar att det blir bättre. Det bästa man kan göra e att vara bestämd o inte ge vika (för den metod man nu vill prova).

Jag btukade då för det mesta då Christian var hemma låta honom ta tjejerna. Det gick då alltid bäst. För mitt tålamod och mamma hjärta var inte det bästa. I dagens läge somnar små tösarna lugnt o stilla.
Jag lovar att det går över...

Kramizar Syrran

Teres sa...

Tant brun: Det känns skönt att veta.

Syster: Ja du har rätt, tur att du redan gått igenom allt så jag alltid kan fråga dig.