Ibland när jag går omkring i min lägenhet fylls jag av tårar för att det är så fint här, och då talar jag inte bara om inredning och planlösning och sånt, utan för att det finns så himla mycket love i den är lägenheten.
När jag träffade David för 3 år sen kände jag mig hel och lugn, jag visste att jag hade hittat hem.
När vi nu har 2 barn känns allt så där perfekt i känslan, vi bråkar och vi blir sura och irriterade men vi kan sratta åt allt och det blir alltid alltid bra.
Jag har min egen lilla familj och det är så mycket bättre än vad jag trodde när jag i smyg älskade familjeidyllen i högstadiet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Åh, vad fiint! Puss!
Så känner jag också. Ibland brukar jag precis tänka i de raderna du har som rubrik. Morrissey kan sätta ord på det mesta...
David: Puss!
Ida: Jo han kan de där med att uttrycka sig alltså.
Jag tycker också om att vara i ert hem, jag känner mig alltid välkommen och trygg där. Det är som du säger att det är mycket love.
Skicka en kommentar