torsdag 9 december 2010

Förtränga och ignorera.

Jag har skrivit nåt om det här innan, har jag för mig. eller jag kanske aldrig publicerade det?
Hur som helst. Jag har märkt att vissa saker som jag försökt undvika länge håller på att komma ikapp. Kanske snarare blir allt närmare och intimare, och det är svårt att kasta bort och lura iväg vissa ämnen när man sitter ett gäng och snackar.
För 6 år sedan slutatde jag att prata och läsa om våldtäkter till exempel, det blev för jobbigt.
För 5 år sedan slutade jag prata om döden, blev samtidigt besatt av tanken om döden och skapade en slags dödsrädsla.
Och för 3 år sen blev allt som handlade om barn som far illa den sista grejen jag uteslöt. Det är inte bara att jag undviker i media osv utan ibland måste jag gå ifrån samtal och filmer för det känns som om orden gräver sig in i min kropp och bildar vidrighet.

Men, det jag skulle komma till. Det funkar inte, man kanske måste se det i vitögat, börja snacka så kanske det blir lindrigare, eller? Äh jag vet inte.

Jag har feber, ursäktar det de här svamliga inlägget?

4 kommentarer:

Alex sa...

Nejmen jag tror man kan låta bli att lyssna och inte ta del av sådant som är jobbigt att höra på. Men det är ju samtidigt viktigt att man gör ngt åt det man tycker är fel. Skänka en peng varje månad och inte behöva lyssna på det man gör ngt åt? Kanske vore ngt?

Kan inte du skriva om den vegetariska julskinkan snälla?

Anonym sa...

Jag har precis samma grej! Lustigt att du skrivit om det just nu, för minuten innan råkade jag läsa nåt jag inte orkade med. Blev lite starkare av ditt inlägg eller kände mig i alla fall mindre 'som den enda som inte klarar av den hemska sanningen'- så tack.

berättaren sa...

Jag tycker att det är jättebra att du insett att det inte funkar i längden att bara ignorera det som är obehagligt. För om man ignorerar det som känns obehagligt så växer det ju bara inom en och gör allting värre. När man tabubelägger ett ämne genom att låtsas om att det inte finns, så blir ju det som känns jobbigt extra jobbigt när verkligheten tränger sig på. Som när man hör konversationer eller ser på nyheterna till exempel. Man blir ju aldrig kvitt sina rädslor om man inte handskas med dem. Så var det till exempel för mig förra året när det gällde allt som handlade om våldtäkter, eftersom jag alldels nyss själv hade blivit våldtagen. Men för mig så blev det svårare att hantera och bearbeta min egen upplevelse när jag inte klarade av att lyssna på andras. När jag slutade att tabubelägga ämnet och ta in information som gällde andra våldtäkter så klarade jag äntligen av att hantera det som hänt mig. Jag vet att det känns jättejobbigt att ta itu med sina demoner, men om du förstått att du behöver det så lovar jag att det kommer att kännas mycket bättre efteråt. Då kommer du säkert att uppleva att du lever mer i verkligheten, och det är faktiskt riktigt befriande på många sätt. För även om det känns tryggt att leva i en bubbla som man skapat runt sig själv där inget ont någonsin händer eftersom man blundar för det, så är det inte hållbart. För när bubblan slutligen spricker -och det gör den alltid förr eller senare- så har man inget immunförsvar mot allt som man är så rädd för. Då drabbar en smärtan än mycket hårdare.

Du klarar att möta dina rädslor Teres, det vet jag att du gör.

christina sa...

ända sedan jag såg "häxorna i eastwick" har jag inte kunnat prata om mina rädslor, för pratar jag om dem så inträffar dem. egentligen jäkligt töntigt, men wtf.
jag kan inte, vill inte. jag tänker som strutsen och sticker huvudet i sanden. vill inte närma mig det otäcka. jag tror att det är rätt osunt, egentligen.
äh, jag vet inte heller..