torsdag 23 december 2010

Fim ska man se hemma, inte på bio.

Svinalängorna-212x300
Jag såg Svinalängorna igår tillsammans med min syster. Jag hade förberett mig på att det skulle vara en väldigt jobbig film att se, speciellt på bio. Men jag hade aldrig trott att jag skulle ställa in ett möte pga den, inte heller hade jag trott att jag skulle somna av ren gråutmattning före 21.30.
En av de jobbigaste sakerna är nog hennes beteende som vuxen, både jag och min syster kände igen olika delar av det. Igenkänningskänslor ä fan inte att leka med, allt blir så mycket värre då.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tror du behöver gå och kolla upp det där. Det är inte sunt att man somnar av gråutmattning pga en film. Då mår man inte bra. Söker du hjälp så kommer du må mkt bättre sen och kan gå vidare med ditt liv och bli någonting.

Teres sa...

Men gud du har så rätt, jag ska gå vidare med mitt liv, bli en hårdhudad brud osv. Tack för peppen Anonym.

heidi sa...

haha! "och bli nånting". haha, sjuk kommentar.

jag har tänkt se svinalängorna. tyckte boken var väldigt, väldigt bra, och jag hade en liknande upplevelse med den som du hade med filmen. nä, igenkänningen är inte alltid lätt, men på ett sätt skönt, för man kommer sig själv närmare.

kram!

anna johanna sabina mårtensson sa...

det jag gillar med dig är att du bloggar om det som också gör ont. att du inte är bara är en snygg indiebrud med stringbokhyllor och pelargoner.du verkar vara så mycket mer. så fortsätt göra det du gör! det stärker alla oss som inte inte vill vara anonyma med våra känslor och liv.

Teres sa...

heidi: Jag kan nog tycka att igenkänninggrejen också kan va rätt skönt och befriande men inte på bio, gärna hemma, men inte på bio.
Men den är väldigt bra filmen.

A.j.s.m: Men du var ju världens gulligaste, tack för dom peppade orden.
Jag är för mycket känslomänniska för att inte prata om saker som gör ont eller är sämst, anonyma personer lär ju få mer tillfällen att bli provocerade!

Jeanette sa...

Jag var och såg filmen med en person som betyder väldigt mycket för mig, som jag beundrar och ser som typ den finaste på jorden.

Att sitta där, i mörkret, med honom och ha igenkänningsfaktorn och må så himla dåligt, gråta så himla mycket, och sen se att tårarna faller hos honom också.

Efteråt gick vi på promenad hem genom stan och pratadepratadepratade. Det var så himla fint. Hjälpte på något vis. Först tårar och sen samtal om vad som egentligen framkallade tårarna.

Hittade din blogg via den där om Jenny, och måste ge dig beröm. Jag gillar dig.