lördag 24 januari 2009

Föräldraskap, om natten och min ständiga rädsla för att tappa sömnen.

Jag tror rätt ofta att folk tänker "Gud vad glad jag är att vi inte har barn" när de går hemifrån oss. Inte kanske just för att vi har jobbiga och skrikiga barn, vi har, ska jag säga, två väldigt trivsamma ungar. Ne utan känslan sitter där för att jag alltid tänkte så när jag lämnade tex min systers hem innan jag och D blev föräldrar. Och ska ska jag vara ärlig så känner jag rätt ofta att jag skulle vilja kunna tänka det nu.

Jag är en nervös av mig, utan vidare anledning har jag ett ständigt orosmoln i magen och det har blivit lite värre sen jag fick barn, jag saknar känslan av att kunna gå och lägga mig och veta att jag bara kan få sova, sova hur länge och hur ostört jag vill. Bara en sån sak lixom. Jag försöker tänka att ingenting är en katastrof egentligen och vaknar dom så vaknar dom, men ibland slår det över och jag tycker så synd om mig själv.

Men nu till det positiva, jag har ju nämligen valt att skaffa barn med den bästa mannen jag träffat i mitt liv, han är dessutom den bästa pappan till mina barn och han har ett ständigt lugn, han utstrålar värme och har en egenskap som får mitt hjärta att slå hårt, nämligen omtänksamhet-deluxe.

Så vad jag menar är inte att jag inte vill ha barn, utan bara känna känslan att kunna sova, sova sova sova.

2 kommentarer:

Viktoria sa...

Jag kan känna igen mig i känslan. Något diffust som oroar. Suddigt och odefinierbart.

Manis sa...

Åh, man kan bli helt knäpp av sömnbrist, typ som en narkoman men sömnberoende.