måndag 17 november 2008

Misslyckande.

Som jag skrivit tidigare har jag ju väldig svårt för att natta pojkarna, det finns nån underliggande ångest där som egentligen borde få komma ut. Så igår när dom hade somnat for David iväg till Robert och Hanna för att se film. Efter ca en timme vaknade både A & J i gallskrik och de slutade inte. Efter en timme i tårar och uppgivenhet kommer karin in i rummet för ett litet besök. Jag har aldrig känt mig så dålig, jag längtade tillbaka till tiden innan barn, då man kunde vara social när som helst och inte stå vid en spjälsäng med ett barn i famnen och en skrikandes i en annan säng. Jag kände bara att jag ville kasta ut dom och umgås med Karin. Istället böjde jag ner huvudet och sa att vi fick ses en annan dag.

Det slutade med att jag ringde hem David och misslyckades med detta åter igen.

(så klar somnade dom precis innan D steg in i lägenheten)

7 kommentarer:

Emma sa...

Jag kan inte heller lägga vår dotter, på dagarna kan jag inte få henne att somna inne och har aldrig kunnat. Det är bara hennes pappa (och morfar, mormor och alla andra...) som kan det utom jag. Jag fattar inte varför men det är jäkligt jobbigt så jag kan verkligen förstå hur du känner...

Teres sa...

usch ja det är så himla dåligt för ens självkänsla. Men jag tror att jag är för otålig och nervös, att dom känner av det lixom. Jag hoppas bara det ska gå över, för dig med.

Mamma sa...

Min goa dotter, det ær en helt naturlig kænsla. Och det gør inte dej till en dålig førælder. Ælskar dej Mamma

Joel, Elina, Milly och Tjompen Sundholm sa...

Teres, du är duktig du! Det där är en pest med ett barn, och i ditt fall blir det ju dubbelångest. Känner också igen mig i det du skriver och tror att det är viktigt att hitta roten till de där känslorna och gräva lite i dem. Det är så uppfriskande för mammasjälvförtroendet att komma över sina rädslor. När Milly föddes kände jag att jag inte längre kunde vara "liten", när hon grät fick jag ångest av känslan att någon behövde mig så mycket trots att jag var så sjuk själv. Hennes beroende av mig, och förminskandet av min frihet blev en chock. Man kan liksom inte bara bryta ihop en dag och ta ledigt. Jag var länge ängslig för att klara mig själv med henne, vara ensam och ha yttersta ansvaret för att hon t.ex. skulle sova. Men med lite inre djupdykning och många misslyckade försök har jag i stort sett kommit över det. Du är inte ensam! Lycka till!

Kram E

TMKS sa...

jag minns att den enda som fick "natta" mig var min mamma. Jag fick panik om pappa skulle göra det...men det gick över sen. Och det har inte påverkat vår relation.

Teres sa...

Mamma: Tack mor.

J,E,M och T: Jag verkligen längtar till den dag då jag kommer över det. Men det är skönt att höra att det finns många fler(mammor) som har samma svårighter. Då är man iaf inte ensam och det är alltid en tröst.

Tam: Skönt att höra. När de blir lite äldre vill ju jag också läsa böcker i sängen med dom, och sen ligga där bredvid till de somnar.

Tant Brun sa...

Jag förstår! Det är pappa i detta huset som nattar också. För vid 22 är jag helt slut och har noll underbart tålamod. Vet inte vad jag gjort utan min man. Men skäms inte kära du, alla har vi vår gräns och det verkar som flera har den vid nattning. *kramar*