När man inser vilken roll man har och blir livrädd.

Idag var jag barnvakt åt min minsta systerdotter Ida. Allt flöt på bra och vi åt glass och bananer, lekte och läste böcket.

Ida fick syn på min glasfågel som jag har i en bur i fönstret och ville klappa den, så hon ställde sig i soffan för att nå den.
Hon blir då så peppad att hon börjar hoppa i soffan och jag säger åt henne att inte göra det, samtidigt lägger jag ner August på golvet och hör en DUNS, tysnad och sen skrik.
Hon ligger då uppochner mellan soffan och bordet och skriker, jag tar genast up henne och blodet bara sprutar.

Nu kommer det som får mig att tvivla på min mammroll, vad gör jag?
Jag börjar irra omkring, springer runt i hela jäkla lägenheten utan att vet vad jag gör, jag till och med frågar en panikdrabbad tvååring vad jag ska göra...

På golvet ligger Augsust och gallskriker av skrämdhet.

Tillslut sätter jag flickebarnet på baren och tar kökshandduken och börjar dutta under näsan, ringer min syster och berättar och sen går jag och bär henne till Carola anländer.

Men alltså, under tiden hon skriker och blöder irrar jag omkring, vad är det för tröst lixom? jag suger på sånt här, jag drabbas av nån slags vilande panik. Dessutom hann jag tänka både en och två gånger att det blir skitigt av allt blod, som sagt, stackars mina barn när de i framtiden kommer göra illa sig.