Att jag har sett ut så här. Jag vägde 103 kg och kunde inte röra mig. Folk pekade och stannade med bilen för att jag som ut som en gullig valross i dunkappa. Jag valde att se på det på de sättet, istället för att dom stannade och pekade för att jag såg sliten ut och knappt kunde gå.
Nån månad senare föddes 2 små ungar som det tog väldigt lång tid för mig att älska, så kan det va. Det vet ni va soon to be-mammor och pappor?
Å he e inge å stressa upp sig för, den kommer den där kärleken, ibland tare bara lite tid.
14 kommentarer:
Therese. Du är så jäkla fin i dina beskrivningar. Ärlig och ja helt enkelt fin!
Tack för att du bloggar!
Jag älskar verkligen att du tar upp ett ämne som ofta glöms bort! Såg något föredrag om det för ett tag sedan, men kommer ej ihåg var. Att det inte är något man pratar om. Alla förväntas älska sin bebis mest av allt på hela jorden när den "ploppar ut". Samma sak gäller när alla säger att "de har det sötaste barnet i världen". Vet att flera tänker, "åh, fy sjutton! Är den där klumpen min bebis?".
Jag håller med ovanstående talare och något jag är noga med att säga till min bästis som nu väntar barn är allt det där som jag önskar att någon sa till mig, så att jag inte hade behövt må så dåligt som jag gjorde.
Att kärleken kommer, att det inte är något fel på en, att man inte är "fel", att det inte är ens eget fel om man är lättstressad och känslig, att man inte måste amma och framförallt att man inte är dålig om man inte pallar med amningen!
För det BEHÖVER man höra!
Åhh vad du är vacker! Jag trodde först att det skulle stå "Å det tog väldigt lång tid för mig att gå ner de extra kg" ha ha ha men du är mer intressant än så!
Med min förstfödde var jag i samma situation. Ja så kan det va. Och bli. Men som du säger, inget att jaga upp sig för. Fast det fattade ju inte jag. Då.
kram
Tack så hemskt mycket för varningen. Det ska jag alltid minnas.
åh teres! jag kan inte annat än att hålla med föregående kommentarer.
tack!
Fint att du skriver så uppriktigt. Och fin är du. Kram från umeåföredetting
Hej!
Jag och min kille pratar om att börja ”försöka” bli gravida. Jag funderar mycket på om man ska berätta för någon annan.. Hur gjorde ni? Vore intressant att se vad som tycks om det hela. Många säger att man inte ska berätta för någon annan pga av stress. Men alla dessa funderingar och tankar som man vill prata av sig om, med en väninna.
Tog det lång tid att bli gravid för er? Jag är väldigt rädd för att inte kunna bli gravid. Är dessutom väldigt van vid att när jag vill ha något, så fixar jag det, genom arbete och driv, men så lätt är det inte med detta..
Allt detta, innan vi ens börjat försöka… Samtidigt som kroppen bubblar av alla fantastiska, nyfikna och häftiga känslor.
*kram*
Hej!
Jag har läst din fina blogg i typ ett år. Vill säga att jag hejar så mycket på dig! Vet inte varför, du verkar så vardag men ändå så stentuff och pepp på nått sätt.
Dessutom älskar jag att du har tvillingar, är själv tvilling och det är VÄRLDENS bästa grej, vill gärna själv ha tvillingar! Kram på dig
Jag tycker att du är jättevacker! -the way your body embraces two children that have not yet been born is adorable!
min granne väntar tvillingar som kommer i maj, tror du att de behöver hjälp med nåt?
Gu', I love you! Du är min idol, måste jag få säga, här där jag beundrar dig, och hur du är, på avstånd. Ska tänka på dig och det du skriver den dag jag själv (eller ja, med min kille) väljer att försöka kirra kids. Samt i massa andra "situationer". Du rockar!
Shit vad vacker du var! Bästa 103kg jag sett :)
Om knappt 4 månader blir jag själv mamma för första gången och det är befriande att läsa dina beskrivningar om ett mammaliv där allt inte är rosenrött. Tack för det! Du är för övrigt väldigt vacker som höggravid. Jag hade nog saktat in och tutat jag med ;)
Åh... Jag hittade din blogg igår! Jag blev alldeles glad. Varm. Jag gillar!!! Jag är också en tvillingmamma. Och ja, kärleken tar tid. Och den tar omvägar. Och smiter undan. Och överväldigar. Och kraschar.
/ Bea
Skicka en kommentar