Igår tänkte jag en tanke, en sån som man vill slå bort fort, som är onödig och som bara tar plats i ens känslorum.
Jag tänkte den när jag låg och grät på den rosa soffan, med Davids hand på min höft och jag ville flytta härifrån.
Jag tänkte att en vacker dag kommer David att
bara se den sidan av mig, den sida som jag väntar länge med att visa för folk.
Den sidan av mig som jag skäms för, som jag bara visar för dom som är mig nära. Dom som förtjänar den minst.
För när man tillslut bara ser sådana sidor hos dom man älskar orkar man inte längre, men vill men det är för tungt överallt. Jag började tänka att han skulle börja
längta till en stabil tjej med fötterna på jorden och som inte är dramatisk och lättirriterad, en som inte blir sur för att hon inte hör vad nån säger och som tycker om tysta stunder med tittavarandraiögonengrejen.
Men sen när gråten hade upphört och sömnen gjort sitt, då kändes det annorlunda igen.
Och idag påpekade en vän för mig att jag framstår lite som perfekt på bloggen, jag höjde ögonbrynen och tyckte han hade fel. Men nu när jag läst igenom de senaste månaderna förstår jag kanske vad han menar. Det kommer inte fram längre att jag ibland vill lämna mina barn för att få vara ensam i ett par dagar, eller att jag bryter ihop för att jag inte orkar, att jag blir arg för att mattan ligger fel eller att jag tycker synd om mig själv mest hela tiden.
Så han gav mig, på nåt konstigt sätt, bloggpeppen tillbaka, så tack så mycket Knutsson.