Igår tänkte jag en tanke, en sån som man vill slå bort fort, som är onödig och som bara tar plats i ens känslorum.
Jag tänkte den när jag låg och grät på den rosa soffan, med Davids hand på min höft och jag ville flytta härifrån.
Jag tänkte att en vacker dag kommer David att bara se den sidan av mig, den sida som jag väntar länge med att visa för folk.
Den sidan av mig som jag skäms för, som jag bara visar för dom som är mig nära. Dom som förtjänar den minst.
För när man tillslut bara ser sådana sidor hos dom man älskar orkar man inte längre, men vill men det är för tungt överallt. Jag började tänka att han skulle börja längta till en stabil tjej med fötterna på jorden och som inte är dramatisk och lättirriterad, en som inte blir sur för att hon inte hör vad nån säger och som tycker om tysta stunder med tittavarandraiögonengrejen.
Men sen när gråten hade upphört och sömnen gjort sitt, då kändes det annorlunda igen.
Och idag påpekade en vän för mig att jag framstår lite som perfekt på bloggen, jag höjde ögonbrynen och tyckte han hade fel. Men nu när jag läst igenom de senaste månaderna förstår jag kanske vad han menar. Det kommer inte fram längre att jag ibland vill lämna mina barn för att få vara ensam i ett par dagar, eller att jag bryter ihop för att jag inte orkar, att jag blir arg för att mattan ligger fel eller att jag tycker synd om mig själv mest hela tiden.
Så han gav mig, på nåt konstigt sätt, bloggpeppen tillbaka, så tack så mycket Knutsson.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Så himla fint skrivet! modigt av dig att skriva om sådana känslor som man helst inte vill att andra ska veta att man har! Jag hejjar på dig teres!
Hej. Jag brukar läsa din blogg för att jag tycker att det är så skönt och befriande med någon som faktiskt erkänner de sakerna. Du verkar vara en fantastisk kvinna som balanserar barn med att ta vara på sig själv. Vilket inte alltid är så lätt. Jag tycker att det är bra att du skriver om såna saker som inte bara är lättsamma och gulliga med det här att vara mamma. Men det märks ju även allt det där på den andra sidan oxå. Och du är dessutom en grym dj. Bravo!
ligger på golvet och tycker synd om mej själv för att jag känner mej som jag inte gör annat än att diska och natta barn.och så får jag dåligt samvete över att jag tycker så om mej själv...
Jättefint skrivet! Jag tror absolut att det blir så i dagens samhälle när mer och mer "umgänge" sker via sociala medier. Självklart är det roligare att skriva om sånt som är bra! Speciellt när man inte ritkigt kan veta vem som läser. Man ser aldrig någon skriva på sin facebook-status att man bråkat med sin kille och somnat gråtandes två kvällar i rad eller något liknande trots att det sammonilkt händer någon bland ens 300 "kompisar". Jag tycker att du är fantastisk och stark som vågar skriva om sådant som också är jobbigt. Ibland känner jag det nästan som en skyldighet att berätta för kompisar när det är jobbigt i förhållandet eller liknande bara för att det är viktigt att man hör om sådant också. Annars sitter alla hemma och tror att alla andras liv är så perfekta och puttinuttiga och att man själv är den enda som får kämpa. Det är ju såklart väldigt ångestframkallande och pressen att leva upp till allt det fina är sannolikt en starkt bidragande orsak till att unga tjejer mår så dåligt idag. Så TACK för den här texten! Det är också vackert att våga inte vara perfekt.
haha, här sitter vi i skåne, drömmer om att jag ska komma in på min utbildning i Umeå så vi kan flytta dit.Bla din blogg har fått mig att längta lite extra, och så vill du flytta därifrån:) Ironiskt. Hoppas du är gladare nu!
Wow vilket inlägg som bara sa pang rakt in i mitt hjärta av igenkänning.
Ett underbart inlägg. Jag känner igen mig.. så mycket.
Vissa veckor tror jag att min sambo ska lämna mig varje dag för en stabil kvinna som inte gör något annat än ler och hittar på roliga saker under dygnets alla timmar.
men sen, när stormen har lagt sig, så vet man att det är ju det här dom vill ha. En riktigt människa med alla fel och brister men också all den kärlek det medför.
ha det underbart <3
Audrey är bäst i hela serien. så är det.
Och det här inlägget är så igenkännande. Visserligen har jag ju inga barn och är inte gift. Men ångestattacker har jag gott om och det är inte alls roligt. Det är inte heller roligt när man ringer doktorn och han säger "men nu har du väl haft det så länge att du vet hur det är och att det går över" som att det är för sent att hjälpas, och jag vet att det går över men det gör ändå ont när man ligger där och skakar och musklerna gör som de vill och ögonen gör ont för huden runt blir så tunn av allt de salta. Och jag är alltid rädd att min pojkvän ska bli less och inte orka sitta bredvid och krama mig och jag är rädd att jag ska försvinna från mig själv ibland. Så är det.
Det är tråkigt att folk mår dåligt, men visst känns det lite bättre när man vet att de finns de som sitter i klaveret ibland de med. Då kan man ändå tänka att det går att klara av.
Nu blev det hemskt sorgset. eh. Du får ursäkta för det. Visste du förresten att han som spelar BOB castades för att han av misstag råkade filmas i en spegel under inspelningen? han jobbade som set dresser egentligen. Det kanske gör honom lite snällare.
emmy: Tack vännen, det kändes som ett viktigt inlägg. kram
Anonym: Åh vad glad du gör mig, tack för dina snälla ord. Det är precis den känslan jag vill föremedla till de som läser.
Och kul att du gillar mig som DJ också!
Tova: Vet du, du får tycka synd om dig själv. För jag tror inte du gör det alltid och du gör skert så mycket för andra så du får bli hur less du vill. Ha inte dåligt samvete. Du är bra!
Nathalie: men precis så är det, man MÅSTE prata om andra saker än det som är bra, annars kommer man drunkna i vad man tror är andra människors perfekta liv.
Hanna: Jag hoppas också att du kommer in, du kommer älska Umeå!
Karin: bra! då kom syftet med texten fram som det skulle.
Saffran: Ja så är det verkligen, det är tur att dalar alltid medför toppar på nåt vis, det hjälper som att veta att det blir bättre.
Annika: Men det är verkligen inte så att det blir jobbigare för att man har barn och är gift. Jag hade samma känslor även innan min familj kom in i bilden så jag förstår dig. Jag avskyr när folk säger att det blir bättre och att det går över, det vet jag, men jag vill inte höra det, jag vet det och det räcker.
Men jag tror också att den man är tillsammans med vet hur man är som person och om den dagen kommer att den personen blir less, då tror jag att det beror på nåt annat än att man får panikattacker och är dramatisk. Man gör sig verkligen en otjänst när man oroar sig hela tiden, synd bara att det är så svårt att göra nåt åt det.
och det där med Bob är ju verkligen rolig, men det går 2 olika historier ang hur han kom med i serien. Men jag tror på den som du skrev, det låter iaf lite vettigare än den andra.
Skicka en kommentar