Ibland kan jag känna hur jag förvandlas till mannen som jag har gjort allt jag kan för att glömma. Han som jag stänger in i en garderob och som jag inte vill tänka på, men som tar en ovälkommen plats ändå.
Man blir ärrad av saker som händer. Jag är skadad av honom, han tycker säkert det är bra, är lixom nöjd med att ha kunnat lämna ett sånt avtryck hos mig.
När jag flyttade ifrån honom lovade jag mig själv att aldrig låta nån trycka ner mig som han gjorde. Aldrig låta någons hat gå ut över mig.
Aldrig vara med någon som låter sin ilska skrämma livet ur mig.
Men jag tror att det har gått så långt att jag själv blivit mitt ex. Jag har skyddat mig själv så pass mycket att det har uppkommit en vidirg sida hos mig själv. En sida som påminner om honom.
Och det är inte okej.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Känner igen mig i dina ord... Har gått igenom samma sak och fortfarande efter mer än 10 år, så sitter ärren kvar.. Tror aldrig dom kommer försvinna helt.
åh jag vet precis vad du menar! det där med att bli sitt ex har jag också varit med om!
tycker det är så synd att du tar en bloggpaus. du är ju en av de få som vågar vara riktigt öppen och ärlig. det är så fantastiskt att få följa en äkta blogg! där allt inte är rosa-fluff eller helt nattsvart, utan en mix mellan allt som finns i ett liv. åh. nu lyssnar jag på maia hirasawa och blir helt plötsligt väldigt sorgsen. jag gillar verkligen att du vågar stå för verkligheten och jämlikheten. kommer sakna dig. bara så du vet.
aj, det inlägget gjorde ont, igenkänningsfaktorn är hög.
Uj uj! Jag har också varit mitt ex! Föraktat min partner på precis samma sätt, samtidigt som jag visste exakt hur han kände, jag hade ju varit där själv. Så skevt. Så hemskt. Men det är över nu.
Skicka en kommentar