Trots allt som kan hända och allt som jag skull behöva gå igenom igen(förhoppningsvis då en mer light version)så känns inte ett till barn helt främmande nu. Men jag menar då inte nu som i NU utan om kanske 4, 5 år.
Det är lustigt hur man fascineras av små figurer som säger dädädämamamma och pekar överallt, och man sitter där och kommer på sig själv tycka det är det finaste man sett.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar