I natt var jag nära att kalla på döden, jag grät och allt kändes totalt hopplöst. August som det mönsterbarn han är somnade direkt och sov hela natten, men Julian skrek till kockan 05.00, antagligen pga hans feber. När klockan visade 04.50 bönade jag till David att han skulle gå över med Julian till Annika så vi iaf fick sova ett par timmar, han var inte svår övertalad. Sagt och gjort, klockan 05.00 fick farmor ta över och tydligen somnade han direkt där hos henne. Vet inte om jag ska grina över att vi inte kan få honom till sömn eller bara vara glad över att iaf någon kan det...
Nu åker vi hem om 2 timmar och jag försöker ta dagen som den kommer, men klumpen i magen vill inte riktigt försvinna när jag tänker på att snart är det natt igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag förstår den känslan. Trots att jag bara har 1 liten och som dessutom inte är sjuk utan bara 3 veckor utan dygnsrytm. Men på kvällen blir jag trött fast jag vilat mycket under dagen och Mannen behöver vara någorlunda pigg för jobbet.
Jag skickar styrka i form av telepatiska kramar. Säger som alla andra förmodligen säger, en sak är säker, det går över... *kramar*
Ja, det blir bedre! Hold ut!
åh. kom och hälsa på mig i min nya lägenhet när du kommit hem och har tid vetja. då skulle ajg bli gla'!
Skicka en kommentar