När jag gick i högstadiet läste jag Per Nilsson, alltså jag läste allt han hade skrivit, jag var fast i hans värld, jag älskade den världen mer än min egen, det fick gärna vara så.
I våras fick jag, tack vare min svärmor, äta middag med Per Nilsson.
Alltid när jag får äta middag med männsikor vars böcker jag älskar är det tack vare henne, som med Elsie Johansson, ett av mina finaste och mest överaskande kvällar. Hur som helst, Per Nilsson hade varit och berättat om sina böcker, då främst Svenne, på biblan den kvällen. Annika presenterade oss så som hon alltid gör och jag blev oerhört generad så som jag alltid blir.
Efter han hade föreläst gick vi till Gretas och åt middag allihop.
Det var en fin kväll och jag verkligen insåg att det var han, HAN, mannen vars böcker jag hade bosatt mig i, han satt där, en meter ifrån mig, mittemot mig. Tänk om jag hade vetat det då när jag var tonåring, vad lätt det skulle ha varit.
Nu sitter jag här igen med en ny bok, lite äldre men precis lika förväntansfull.
Så här börjar den:
Här och nu: Återkomsten
DAG ETT
En svag doft av citron
Han som var jag
Regler för kärlek, med föklaringar
Sen blev jag vuxen har jag lagt bort det barnsliga
Som i sagorna
Fullmånen, för alltid
Me if I were a dog
8 timmar sedan
3 kommentarer:
åh! jag älskade också hans bäcker, så himla fina kärlekshistorier (och sorgliga) förstår om du blev starstruck :)
Jag ska berätta hela historien om middagen med honom när vi sés nästa vecka. Påminn mig om det darling, puss.
Åååh, jag minns särskilt Korpens sång, den älskade jag. Och Hjärtans fröjd förstås!
Skicka en kommentar