Jag har en stark avsmak för små rum tillsammans med människor i vårdyrket, ensam. Alltså ni vet samtalen som brukar infinna sig efter man har varit med om något jobbigt. Psykologer, kuratorer och terapeuter bla.
Idag var en sådan dag, jag skulle till min barnmorska, ensam. Flera dagar har jag känt ångest inför det och försökt övertala David att följa med, men han har i sin tur vänligt förklarat att detta möte var just för att hon ville träffa mig ensam.
Jag vet alltid hur samtalen går, det slår aldrig fel. Jag sitter där och försöker att inte avslöja för mycket och helt plötsligt bubblar allt ur mig med en stor självdistans, jag verkar klok och förståndig men med mycket bagage. Hon nickar och antinger:
1. skickar vidare mig till en annan som kan hjälpa mig eller
2. Tycka att jag har en sån koll på läget och inte ser djupare att jag "friskförklaras" och skickas ut.
Jaha, och där var jag nu igen, med alternativ 1.
Vet inte om jag är så nöjd men att någon tar mitt problem allvarligt känns fint på nåt sätt. Det kan ju behövas, människor verkar inte vilja prata om det med mig så det kan vara skönt att få prata med nån.
Så att allt inte kommer fram när jag väl ska föda som kära barnmorskan sa.
1 kommentar:
Jag tycker det låter vettigt som sagt, man kan ju alltid försöka. Jag är precis likadan när det gäller att låta som att man har självdistans och är förståndig, det är väl för att man vet/tror att folk egentligen inte bryr sig och man inte vill vara en börda. Men raring jag hoppas du vet att du kan prata med mig, jag lovar att bara lyssna.
Skicka en kommentar