Jag gjorde en bokbeställning för ett par veckor sedan och insåg när jag fick hem dem att de bara handlade om pappor. Jag tror inte det var en ren tillfällighet att det blev så, sommaren brukar vara ett slående inslag när det kommer till besvikelse.
Men den bok som fångade mig mest var Åsa Linderborgs fantastiska Mig äger ingen.
Jag kan inte riktigt förklara men det hon skriver påminner så mycket om mitt förhållande till min pappa, inte nu som vuxen men hur jag kände inför honom som barn. Han var felfri i mina ögon även om jag misstänkte att nåt var på tok, han luktade alltid cigaretter och vodka, men den lukten kan än i dag vara förknippad men nån slags snevriden trygghet.
Jag tyckte han var vackrast i världen och var imponerad av allt som han visste om fiske. De fina stunderna innan kvällen kom var när vi både metade nere vid nån sjö med deg, jag hatade mask så vi använde deg. Vi pratade ibland om honom och mamma och jag började alltid gråta.
På kvällarna kom oroet lika växande som vodkaintaget i groggarna. Jag gick alltid runt alla fulla människor och samlade in pantburkar, sen brukade jag somna.
Vi var varanna helg hos honom, varanna jävla helg.
Jag minns att jag brukade ljuga för mina klasskompisar här i umeå när vi flyttade upp att min pappa var en polis eller andra saker. Jag ville inte berätta varför han inte kom och hälsade på på 10år.
Mamma, min älskade mamma som fått ta så mycket. Mitt hjärta brister när jag tänker på allt hon fått gömma undan för oss som barn, så som föräldrar gör.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
fint skrivet. jadu, det det finns så många mammor världen över som förtjänar nobels fredspris eller nåt annat mäktigt pris
det här var väldigt fint. och mammor är bäst.
Physalis: Tack, ja jag längtar efter att få slänga mig runt hennes hals och krama om henne.
Per: tack snälla.
Skicka en kommentar