En sanning.

Så här är det. När vi planerade bröllop trodde jag att jag skulle falla i alla fällor som finns, typ sluta äta för att vara så smal som jag bara kunde på den stora dagen. Bli en häxa som styr och ställer. Som nojjar och oroar mig och jadajadajada. Jag läste om katastrofer som skulle kunna hände och trodde jag skulle känna värsta stressen. MEN, icket, för vet ni, trots att saker går fel, trots att man spiller baileys över hela bröllopsklänningen, trots att bröllopsdagen bjuder på pissregn så spelar inget nån roll. För det är så sjukt att alla ens nära och kära är samlade på en och samma plats för just din/er skull.

Och just nu sitter jag och är rundare om magen, rätt mycket rundare faktiskt eftersom det har funnits tillfällen att fira och bjuda på sjukt goda saker under många veckors tid. Och det, det är mer värt än nåt annat.

Ps: Trots att vi inte fick tillgång till festlokalen fören samma dag så ordnade det sig också. Tack vara, just det, vänner!