1+1

Förra helgen berättade jag för två vänner om min förlossning, vi satt i en soffa och hamnade i de där samtalen som jag älskar, man är lite full, man berättar lite mer än vad man kanske bör göra just då. Men ändå funkar det lixom.

Hur som helst har jag tänkt på min förlossning väldigt mycket det här veckan och funderar på om det inte är efter det min dödsångest börjades känna så stark. Jag menar, om man lixom får smaka lite på att dö, då kanske rädslan för det borde bli värre. Det var ju som inte ljust och vackert just då, mest blod och stress.

Jag läste i tidningen Mama om Christine Meltzer och hennes dödsångest. Att hon också är rädd för mörker, höjder och vatten, men att hon ändå dras dit. Jag tänkte "hej igenkänningskänslan.