torsdag 15 november 2007

...

Jag läste för ett par dagar sedan om en kvinna som hade samma problem som mig. Nämligen att hon inte klarade av att gå å lägga sig. Jag får panik när David släcker lampan och säger god natt, jag känner mig så ensam där i mörkret och jag gillar inte slut, för att sova för natten betyder slutet på den dagen. Det finns kanske nån bra förklaring till det, jag vet inte..
Jag har svårt för att avsluta böcker också, Blonde låg ju med sina 4 sista sidor olästa i.. jag vet inte hur länge. Jag har alltså svårt för slut.

Vad gör man åt det? Jag kan ju inte hålla David vaken varje kväll med serier tills jag sluter mina ögon under ett avsnitt och somnar.

I natt iaf så hade jag min värsta natt ever, låg i soffan till jag hade somnat, vaknade vid två kanske, gick tillbaka till sängen, somnade igen och vaknade upp halv tre, svettig och illamående.
Jag hade drömt att min mage hade försvunnit, kvar fanns bara pojkarna som små klumpar som for runt under skinnet. Försökte glädjat åt det för jag tänkte att nu kunde ju min sytster utan problem känna spakar. Det var så JÄVLA äckligt när jag kom på hur fel allting var.

När jag vaknade sen mådde jag så illa, gick upp tusen gånger för att gå bort obehaget, tog mina vanliga piller mot illamående men inget hjälpte. Sedan kom tankarna att jag säkert hade fått:
1, sorkfeber
2. vinterkräksjuka
och 3, havandeskapsförgiftning.
Så där låg jag och triggade min egen hypokondri. Till slut efter alla knep i boken om hur man håller kräket borta månste jag somnat, vaknade åter igen i soffan utan en aning om hur jag kom dit.

Natten alltså.

4 kommentarer:

Bonnieto sa...

jag vet precis hur det kan vara med slut, jag är också sån, det är jobbigt, jag tror det handlar om att vara rädd för att bli/vara ensam rent generellt, puss

Annie sa...

var inte rädd för slutet, det är bara början på något nytt och ännu bättre! (och jag kommer hem om 8 dagar, tell the boys to be ready!)

Klumpigheten sa...

Du är ok att vara rädd älskling. Det är mycket som man inte vet och hur det kommer kännas och det rör upp kontrollfreaket i oss alla från tid till tid. Tänker på dig! All kärlek!

Teres sa...

Bonnieto: Jag tror oxå det, men fasiken vad jobbigt det kan vara stundtals. Man får helt enkelt ta å jobba på det.
puss.

Annie: Ja så kan man tänka såklart, men då kommer min dödsångest fram å du vågar jag inte lita på nåt nytt,haha.
Åhhh det är så kul att du kommer hit, då har jag någon att vara med på dagarna!!

Klummpisen: Det det himla kontrollfreaket alltså. längtar efter dig min love.