Nattskräck.

I natt vid 01-tiden vaknade J i ett gallskrik, han gör det ibland, vi förstår nu att det är nattskräck. Det är hemskt smärtsamt att se sin unge skrika och se vettskrämd ut, jag klara ofta inte av det rent fysiskt, han blir tung som en vuxen människa och han slår, sparkar och rivs.

Men efter lite googlande känner jag mig lite lugnare.

"Det bästa man kan göra som förälder är att just inte göra någonting. Framför allt inte låta sig dragas med i någon rädsla. Det är lätt att smittas av andras rädsla men här måste förnuftet tala. Det är inte alls synd om barnet, det behöver inte tröstas.

Tvärtom beter sig barnet oftast ännu värre när man försöker trösta det och ge kroppskontakt. Likaså om man försöker väcka det. Sitt alltså bara lugnt bredvid barnet och se till att det inte skadar sig (vilket ändå sällan inträffar).

När barnet så småningom spontant vaknar till och hela hjärnan plötsligt börjar fungera normalt igen, lägger man bara barnet ned. Det är onödigt att prata med barnet – det minns ändå ingenting och vill helst sova."