måndag 24 maj 2010

När man får brev.

När jag just hade fått barn fick jag den här texten skickat till mig av min bästa vän Tammie.
Varje gång jag läser den börjar jag storlipa.
Nu hittade jag den igen på hennes blogg och mitt i mitt läsande slår det mig att jag nog är en rätt grym morsa.
Fast jag storlipar samtidigt, även denna gång.

Älskling,
hur ska jag kunna måla väggarna rosa i ditt rum
utan att du framstår som lite efterbliven och dum?
du kanske förstår en dag när du blir stor
varför jag vill klä dig i blommiga tröjor och glittriga skor
utan att vara nån feminist-aktivist-mor
för jag vill höra dig skrika på jämställdhetsbarrikader
jag vill se dig bli en blöjbytande fader
men jävlar – jag får spader
för i affären står leksaker i knivskarpa rader
och hur ska du kunna välja mellan
barbiehästar och monsterbestar
och vad ska jag svara när du säger: “Mamma, jag vet hur det är,
man får vänner och respekt av ett verklighetstroget gevär…”
jag kan ju knappast säga till,
när du leker soldat och sjörövare
att du och dina vänner är framtida förövare!
För hur ger man en liten parvel perspektiv
när till och med Bamse är genomnormativ?
jag kan inte svara tvärt att
“Jo, Tarzan var också en mjukis längst in i hjärtat,
och han hade nog mått bättre om han sade som det var
för det är inte lätt att ha en apa till far.”

Eller när du kommer hem, femton år och olyckligt kär
då kan jag inte säga att du vet ingenting om hur jävlig kärleken är,
för dina flickvänner
som inte kan känna det de känner
utan att tvingas in i en form i en norm de inte väljer
de blundar och hoppas och ler när de sväljer
så hur ska jag kunna kommentera pornografin?
säga att den görs av maktgalna svin
när du kan hitta njutning så farligt lätt
på ett större och större internet
älskling, jag vill att du ska veta hur två kan bli till ett
på ett obeskrivligt underbart och könlöst sätt
men du kommer att bära generationers förtryck och överfall
för du föds in i värld som är hård, som är kall
och den kommer att göra allt för att forma dig till man
och jag, jag kommer göra vad jag kan
för att du ska vara mer människa än kön
men hur tackar man nej till obegränsat sexliv och högre lön?

För du kommer att vara vinnare i ett orättvist spel
som går att förändra
och det, är ditt ansvar
men inte ditt fel

så gråt, min son
det är mer än okej
det är förjävligt att vara kille
nästan lika jobbigt som att vara tjej

/Olivia Bergdahl

6 kommentarer:

amanda löwenberg sa...

Det här var bland det bästa jag läst på länge! Så bra!

sofie sa...

ah, gåshud ända upp i hjärnan

E sa...

åh, jag förstår dig såväl.
jag har sett henne framföra den live till en hel-fin stråkkvartett på lilla, lilla hagateatern i göteborg. det var magiskt skulle jag vilja påstå.
var mest det jag ville säga. mhh.

(och ja, jag är en av de där som hänger på din underbara blogg en hel del på ett ganska anonymt sätt. tänker att såna måste också finnas.)

Anonym sa...

http://www.youtube.com/watch?v=fNAzBZnhnBw

Anonym sa...

aa jag vet den är fantastisk.
på spiken.
du är en riktigt bra föräldraförebild,
känns som att du inte håller på och tynger dina barn med alla dessa normativa genus.
Riktigt fint att se att inte alla som har barn fastnar i tråkiga föreställningar om "kön"
tack för det fina!

J sa...

Underbart!