I taket lyser stjärnorna.

När jag gick i högstadiet spenderade jag min tid mest i soffan hos min bästa vän Jonas. Han spelade piano och sjöng och jag satt där i hörnet med en ostmacka och grät. I rummet ovanför sov hans föräldrar och jag njöt av att få tillhöra kärnfamiljen.

På morgonen brukade jag prata med hans mamma om alla de problem man har som tonåring, hon förstod och hade svar på mycket och annars gav hon bara orden att allt blir lättare. Dom var tröstande, orden alltså.

Hon finns inte där längre, min fina Karin. Men jag har fortfarande kvar en lapp hon skrev till mig en morgon på Udden. Med orden allt blir lättare Teres.

Och jag skulle bara vilja säga till henne att hon hade så jävla rätt.
Men det är för sent.