tisdag 5 februari 2008

Förlossingen

Tänkte jag skulle försöka mig på att återberätta förlossningen rätt kort, bara för att ni vänner och släkten i söder ska veta vad som hände.

Allt började på torsdagen den 24 januari när vi var upp på specmvc för ultraljud, när allt var klart där och jag skulle ställa mig upp gick vattnet. Sjukt mycket vatten var det, en konstig känsla som jag inte var beredd på.
Då fick vi gå till förlossningen för att kolla hur allt stod till med mig och där fick vi redan på att värkarna inte kommit igång men att jag inte fick fara hem eftersom det var tvillingar.
Jag var då kvar där hela dagen och kvällen, på natten bestämde vi att David skulle fara hem eftersom jag fortfarande inte hade några värkar och att han skulle komma tillbaka på morgonen.
Kl 01.30 vaknar jag av mens-smärtor som heter duga och jag förstod att det var på gång, ringde tillbaka David och sög lustgas för fulla muggar.
Efter några timmar bestämmer jag mig för att epidural eftersom värkarna är fruktansvärda, de är täta och jävligt elaka. Jag är då öppen 5 cm, en halvtimme efter jag fått epiduralen är jag öppen 10 cm, helt sjukt.
Så efter en timmes krystning ungefär kommer August ut, svarthårig precis som min mamma förutspått.
Jag märker att stämningen är lite tät i rummet mellan alla som är där, de klämmer på magen för att vända Julian men han kommer inte ner.
Då bestämmer de sig att de ska ta hål på hinnan där han ligger och när de gör det hamnar navelsträngen före och i kläm och larmet går och det jag minns är att alla är stressade och att jag har en hand uppkörd i mig som håller i Julian.
Det blir ett katastrofkejsarsnitt.
Jag kommer in i ett rum där det är sjukt många doktorer och annan personal, kanske 15 stycken, de säger godnatt och söver mig.

5 minuter efter är Julian ute.

Jag vaknar upp av smärtor i magen och är rätt borta, massa olika personal återberättar vad som hänt och jag känner mig inte så pigg.
Sen ligger vi på BB i en vecka ungefär, jag kan inte resa mig ur sängen och känner att jag hamnar efter i hela lärakännabarnenfasen.
Jag är rätt nere och deppad på sjukhuset.
På torsdag slutar Julian äta och han får fara ner på barn 4, allt blir ännu mer jobbigt, barn 4 är nog det värsta ställe jag varit på. Vi får fara dit hela familjen dagen efter och vi saknar BB och gråter mycket.
Men det vänder efter bara nåt dygn, Julian börjar äta igen och på fredagen får vi permission över natten och det funkar bra, på lördagen efter blir vi utskriva och vi får fara hem!

Nu är vi hemma och det är en stor stor omställning för oss, 2 bäbisar vänder verkligen upp och ner på vardagen.
Vi kommer nog behöva rätt mycket tid för att få rutiner och så, men vi behöver och vill ha besök. Dock är det inte lätt att planera så det bästa sättet om man vill träffa oss är att ringa när man är i närheten och se om det passar.

Jag saknar verkligen vännerna och längtar till att ni ska få träffa gossarna Mohlin.

4 kommentarer:

Paradice sa...

Åh, vilken fin bild! Så små de ser ut. Dumma förkylning som kom just så att vi inte kan komma och hälsa på er!

Klumpigheten sa...

dumma dumma jag som bor i göteborg!!

och fy vad jag lider med dig hjärtat när jag läser det som du skrivit här...

Världsmedborgaren sa...

älskade fina du! dramatiskt men vad skönt att allt ordnat sig. och du, jag kommer upp några dagar innan open! jag hoppas på att jag inte är sjuk för då ska jag krama er allihopa och göra fjantiga ljud som naaw och åååh för era bebisar är sjukt gulliga!

Karin sa...

Åh Teres, vad glad jag är för din och Davids skull! Era pojkar är världens finaste, blir alldeles rörd. Är lite småförkyld just nu, men jag hör av mig sen när jag är helt frisk. Massa kramar från Karin på jobbet.