När vi flyttade in till vår femma kände jag ett lyckorus som inte fanns av denna jord. Jag kände att jag hittat hem. Vi hade kalas i en stora fina trädgården på dagen och middagar och spel på kvällarna. Sen kom beskedet om att huset blivit uppköpt och den nya ägaren skulle bygga ett stort jäkla hus mitt i vår fina trädgård. Sagt och gjort, några månader senare påbörjades huset och det är fortfarande inte klart.
Men, det var inte det drygaste, utan lägenheten precis ovanför oss blev ett kollektiv för west side story-grabbarna och fester pågick på vardagarna med väldigt hög allsång och dans, och då menar jag väldigt hög.
Det ska tilläggas att detta är ett väldigt gammalt hus, man hör allt, om man står i trappen och pratar hör man det som om man stod i samma rum, osv.
Iaf, sen flyttade dom galna musikalartisterna ut och in flyttar ett 18-årigt par som förvissa verkade rätt rara men samma sak här fest i tid och otid.
(Jag har nog aldrig varit så sur som under den här tiden)
Men nu till poängen.
Nu har vi fått grannar som verkar så himla fina. 5 st arkitektstudenter som har fina gardiner och som badar i älven på morgonen. Som bryr sig om hur mycket det låter ifrån dom och som vill bjuda på kaffe om dom skulle vara för högljudda, och som lägger fina lappar med "grattis till bröllopet" i brevlådan.
SÅ nu känns det bra igen, tack vare dom.