Julstämning

Jag har inget att ha på mig, och nej, jag menar inte att jag inte har några kläder, för det har jag, massor, snygga dessutom. Jag menar jag har blivit så stor att 85% av min garderob är för liten, spänner antingen över brösten eller magen. Jisses. Det är tur att jag har David och Karin som ställer upp och testar mina kläder så det blir någon slags användning av dem iaf. Och sjukt söta var dom, båda två.

Jag har en julstämning inneboende i min kropp, igår lyssnade vi på julmusik och drack must. Idag åt jag tomtegröt och clementiner.

Bara 5 månader kvar!

Nu har det börjat.

Jag gråter åt allt. Jag gråter varje gång Jennifer tittar på kort på henne och Jack och jag tänker på David och hur mycket jag älskar honom och tänker på att om han skulle försvinna skulle jag med göra det. Jag gråter åt träden som blåser så sjukt stark utanför mitt fönster samtidigt som jag lyssnar på Cures Closedown på högst volym. Jag gråter av att Christo gör romantiska saker för Elin och jag gråter för attt Tammie och jag inte kommer ses fören jag har en unge.

Sen gråter jag åt söta kattungar och bäbisar och när jag hör total eclipse of the heart.

jag älskar dig Livet

Teres önskelista!!!

-En symaskin
-Blommig tekanna från Te-hörnan
-Pastellfärgade skålar, kommer i 4 pack från Mosaik
-Milton H Greene - Om Marilyn
-La vie en rose(filmen)
-Marie Antoinette(filmen)
- Fina vita tallrikar, gärna med struktur på kanterna, dock inget måste.
- Fina små fågelburar
- Stående 50-tals lampor
Och Alltid:
-kakfat
-skålar
-vaser
-krukor
-brickor

Mitt jobb + whyred = sant

Haha, jag tycker verkligen det är roligt att Whyred har designat Icas nya shoppingbags. Bra med miljötänk såklart med mitt Ica skulle kunns göra väldigt mycket mer för miljön än just de kassarna, men en bit på väg kanske...

Ja kan bara se Bo-Göran och Diana framför mig när de pratar om den där Vyred och vem han är, haha.

Kunde inte Whyred designat nya arbetskläder åt oss istället.

The return of hjärtans fröjd.

När jag gick i högstadiet läste jag Per Nilsson, alltså jag läste allt han hade skrivit, jag var fast i hans värld, jag älskade den världen mer än min egen, det fick gärna vara så.
I våras fick jag, tack vare min svärmor, äta middag med Per Nilsson.
Alltid när jag får äta middag med männsikor vars böcker jag älskar är det tack vare henne, som med Elsie Johansson, ett av mina finaste och mest överaskande kvällar. Hur som helst, Per Nilsson hade varit och berättat om sina böcker, då främst Svenne, på biblan den kvällen. Annika presenterade oss så som hon alltid gör och jag blev oerhört generad så som jag alltid blir.
Efter han hade föreläst gick vi till Gretas och åt middag allihop.
Det var en fin kväll och jag verkligen insåg att det var han, HAN, mannen vars böcker jag hade bosatt mig i, han satt där, en meter ifrån mig, mittemot mig. Tänk om jag hade vetat det då när jag var tonåring, vad lätt det skulle ha varit.

Nu sitter jag här igen med en ny bok, lite äldre men precis lika förväntansfull.
Så här börjar den:

Här och nu: Återkomsten

DAG ETT
En svag doft av citron
Han som var jag
Regler för kärlek, med föklaringar
Sen blev jag vuxen har jag lagt bort det barnsliga
Som i sagorna
Fullmånen, för alltid

De moderliga komplexen.

Jag vill lära mig att sticka, verkligen vill jag det. Sitta på kvällen framför tvn, höggravid och sticka tröjor och sockar åt David och den lilla.
Jag älskar sättet man drar i garnet när man stickar, jag älskar ljudet och oftast älskar jag resultatet. Min mamma är en hejjare på att sticka, vad säger du mor, ska vi han en stickhöst du och jag tillsammans?

Annars funderar jag mest på vad jag ska göra av Laura Ashley-tyget som jag köpte när jag var i Göteborg.
Nåt förslag kanske? Det är vackert grönt med små blommor.

Det gamla börjar alltid spöka.

Jag har en stark avsmak för små rum tillsammans med människor i vårdyrket, ensam. Alltså ni vet samtalen som brukar infinna sig efter man har varit med om något jobbigt. Psykologer, kuratorer och terapeuter bla.
Idag var en sådan dag, jag skulle till min barnmorska, ensam. Flera dagar har jag känt ångest inför det och försökt övertala David att följa med, men han har i sin tur vänligt förklarat att detta möte var just för att hon ville träffa mig ensam.

Jag vet alltid hur samtalen går, det slår aldrig fel. Jag sitter där och försöker att inte avslöja för mycket och helt plötsligt bubblar allt ur mig med en stor självdistans, jag verkar klok och förståndig men med mycket bagage. Hon nickar och antinger:
1. skickar vidare mig till en annan som kan hjälpa mig eller
2. Tycka att jag har en sån koll på läget och inte ser djupare att jag "friskförklaras" och skickas ut.
Jaha, och där var jag nu igen, med alternativ 1.
Vet inte om jag är så nöjd men att någon tar mitt problem allvarligt känns fint på nåt sätt. Det kan ju behövas, människor verkar inte vilja prata om det med mig så det kan vara skönt att få prata med nån.
Så att allt inte kommer fram när jag väl ska föda som kära barnmorskan sa.

Jag fryser och min man lagar soppa.